Rainbowforest

Godkväll/natt..

Har inte haft tid eller lust till att skriva något på ett tag. har inte riktigt vetat vad jag ska skriva.!

Som sagt så är mitt liv just nu väldigt händelsefritt, jag lever dagarna som dom kommer och oftast utspelas dagarna i sängen. Att inte ha humöret på topp är jobbigt, men ännu jobbigare är det när man inte vet om det kommer att få någon ändring eller om man blir tvungen till att leva hela livet utan att ha gjort någonting med det. Det finns så mkt som man skulle vilja göra men så lite som man vågar.

jag skulle gärna byta liv med någon annan så man kan få uppleva saker, någon som var oberoende av allt!
Men det är något som inte kommer hända.
Så vad ska man göra då? jag är arbetslös, bor hos mamma,mår dåligt psykiskt var och varannan dag så ibland orkar man inte någonting, jag går på soc för att jag inte får några pengar annars så är tvungen att få inkomst ifrån något håll. och det är ju inte precis vad jag drömt om. Ett liv som består i att man går hemma hela dagarna.. Finns väldigt mycket som jag skulle vilja byta ut i mitt liv. och förhoppningsvis så kommer det en ljuspunkt som kan göra så att man kan få leva om på nytt, att man kan få vara den person som man egentligen vill vara.


När vi ändå är inne på lite mörkare tankar så kan jag skriva lite om mina rädslor och fobier.
Vi kan väl börja med det sistnämnda för det är lättaste att skriva om.!

När jag var yngre så bodde jag med min familj ute på landet, vi bodde på en gård med grisar och hästar.
Och när man bor på landet så finns det ju en större risk att man stötter på andra djur som inte är lika tama och mysiga som kanske grisarna och hästarna. Speciellt under somrarna när det är som allra varmast kan man stötta på det mest hemskaste djuret, även om vi i Sverige inte har några giftiga djur så är dom lika hemska för det. Och min största fobi är ORMAR!!! Vet inte varför egentligen som dom är så äckliga men det är just det att man inte ser dom förrän det är försent man ser dom inte förrän dom har slingrat förbi ens fötter.. Först så var det min syster som var mest "rädd" för dom, hon skrek och hoppa och börja tjuta när det kom en orm ringlandes. men när hon har blivit äldre så är det försvunnit endel. Hon har även lyckats att hålla i en orm utan att skrika. Men iomed att hennes rädlsa försvann vart min förstärkt. Nu kan jag inte ens se en orm i en bok utan att jag känner svetten rina och man får gåshud...! Ännu värre är det om de är med i någon film eller så! :S USCH OCH FY!!!! Neej ormar är något som jag aldrig kommer att släppa min rädsla för. dom kommer förevigt att vara mina fiender och det är ingenting jag kommer att ändra på heller, så länge som dom försöker hålla sig borta från mig så är det fine! Men ska dom komma och vistas på mina kvarter då skjuter jag dom j*vlarna.!!! (Nu är jag ju inte någon terrorist, så någon skjutning kommer inte inträffa men man kan ju skrämma dom lite ;) )

En annan rädlsa jag har i mitt liv, den utvecklades ganska tidigt, egentligen så är det väl en ganska vanlig rädlsa men dock lika otäck ändå..
Det hela tror jag började iomed att min syster vart sjuk.Eller jag visste ju inte om det till en början men tror att kroppen kan skappa ett obehag eller en rädlsa utan att huvudet förstår riktigt varför, just då.
Min syster, den äldsta utav dom hon har alltid gillat mörkret. Hon flyttade hemifrån ganska tidigt och då var det alltid lika spännande och sova över hos henne. Och det gjorde man ofta, en sak som hon gillade var skräckfilmer och i skräckfilmer så är det ju mkt döden med. Och det är döden som är min rädsla..!
Våran barndom var väl både bra och dålig. vi fick växa upp med en pappa som var alkoholist vilket gjorde att det såg lite annorlunda ut vissa tillfällen. Redan väldigt tidigt så fick min äldsta syster ta mkt ansvar hemma. Så det kan ha varit grunden till den sjukdom som hon senare i livet fick. Hon försökte flera gånger ta livet av sig genom att skära sig på i princip hela kroppen, och hon låg inne på psyke och behandlingshem. Just då så visste man väl inte riktigt varför hon gjorde det, jag var ju inte så gammal men nu senare i livet så inser jag att tänk om hon hade lyckats med något utav hennes självmordsförsök, då hade jag inte haft min syster i livet nu. Jag har alltid sett upp till henne hon har alltid varit min idol.! Och iomed hennes sjukdom så insåg man också hur snabbt döden kan infinna sig i ens liv, nu så lever ju hon idag men det är en lika skrämmande tanke för det.
Jag har aldrig velat dö, för jag är rädd för att lämna människorna omkring mig, och jag vill inte att dom ska lämna mig heller. Jag vill leva i evigheter utan ett slut. jag vill inte räkna ner dagarna för sin egen begravning! Varje gång som döden nämns så känner jag smärtan i bröstet och tårarna i ögonen... Detta är min största rädsla någonsin och jag kan inte förstå hur folk inte kan vara rädda. Dom säger bara att när den dagen kommer så är man inte rädd längre. Men jag vill inte att den ska komma.!! Jag vill ju fortfarande leva. !!

I och med det yrke jag har eller har haft så möter man döden dagligen och det är alltid lika hemskt. Men på ett sätt ändå fint. Men man vill ju inte själv vara den som ligger där.  Så länge som det inte har varit någon som jag kännt så har jag inte haft några problem med att kontrollera mina känslor, då har jag bara tyckt det har varit harmoniskt. men jag bävar för den dagen som där är någon utav mina släktingar som ligger där som man ska ta förväll utav av..! hemska tanke...

Nej nu kan jag inte skriva mer om detta om jag nu ska kunna somna överhuvudtaget efter alla tankar som kommit upp efter skrivandet.!

Jag lovar att dessa svarta inlägg kommer det inte finns så många av. Det kommer glädje snart också!

Godnatt på er!